14 januari 2010

OVÄNTAD HJÄLP FÖR EN DIABETIKER

Idag blev min diabetes både ett orosmoment och en källa till glädje. När jag väntade mitt första barn trodde man att jag hade fått graviditetsdiabetes och den blev kostbehandlad. Kostbehandlad diabetes innebar för mig att jag aldrig kunde äta mig mätt och att jag t ex fick dricka kallt vatten till frukost för att te höjde blodsockret. Efter förlossningen hade jag fortfarande högt socker och började nästan få ätstörningar. Vid andra graviditeten kunde man konstatera att jag hade typ 1 och då fick jag äntligen insulin.

Diabetes är en sjukdom som bäst passar organiserade människor, så egentligen klagar jag inte. Jag tar minst 4 sprutor om dagen och en extra spruta varje gång jag fikar eller liknande. Varje kväll mäter jag mitt socker. Ibland tappar dock även jag kontrollen och imorse glömde jag min spruta hemma när jag var tvungen att köra tidigt till tingsrätten i Eksjö. Detta gjorde mig naturligtvis orolig. Vad skulle jag äta till lunch? Vad skulle jag göra om det höga blodsockret gjorde att jag inte kunde koncentrera mig under eftermiddagens förhandling? Hur skulle bilresan hem gå? Skulle jag hinna hem och hämta sprutan före kvällens Kick-Off?

Men dagens glömska framkallade faktiskt även glädje. Min äldste son, som hade sett den kvarglömda sprutan, blev bekymrad och ringde mig för att berätta att jag glömt den och kolla om jag kunde hämta den innan han gick iväg till skolan. Gulligt va?

Men dagens bästa var ändå att när jag står i tingsrättens lilla pentry för att värma min medhavda minipizza, som jag bestämde att jag nog ändå var tvungen att äta, kom en nämndeman dit för att värma sin mat. Nämndemannen visade sig också ha diabetes. När han insåg att jag glömt min spruta visade det sig att han hade en extra, helt ny spruta med sig och dessutom helt oanvända extranålar. Som en skänk från ovan! Visar återigen att det är viktigt att tala om sina problem och att ta emot hjälp. Det finns många därute som är beredda att hjälpa oss, även när vi minst anar det!