24 oktober 2010

NÄR BLIR DET UNDERHÅLLNING ATT ÖRFILA ETT BARN?

Så sitter man då här vid midnatt igen. Funderade ett tag på att inte skriva någon blogg idag men så kände jag mig irriterad över att ha sett en deckare på TV. Jag ser sällan på TV nuförtiden och när jag väl gör det så ser jag nästan bara romantiska komedier, svenska komediserier som Svinarps starke man och Solsidan eller Idol. Idag råkade jag tyvärr se ännu en deckare. Våld och elände. Vad är det egentligen för fel på alla som ser våld som underhållning??? För ovanlighetens skull var det i vart fall en deckare utan tortyrinslag men nu tänker jag banne i mig inte se någon deckare på oerhört länge!

Igår fick jag ett omtänksamt mail av en kvinna inom Landstinget som läst reportaget om mig i JP, det där om att känna sig ensam med relationsvåldet. Jag fick en lång artikel skriven av Hanna Olsson som heter "Det farliga men viktiga lyssnandet". Många tänkvärda saker. Bland annat om "konflikten i att själv uppfatta och förstå kvinnors utsatthet och samtidigt uppleva det omgivande samhällets likgiltighet och cynism formulerat som förnekande och förlöjligande." Precis så känns det att arbeta med de mindre allvarliga övergreppen mot barn. Hon skriver att man aldrig ska vara ensam och att man ska kräva stöd - precis den fråga jag lyfte i min blogg och i JP.

Hanna Olsson hänvisar till en artikel av två lärare på en FBI-utbildning i Virginia som skriver att värderingar inom polisen speglar samhällets värderingar, att det är viktigt polisarbete att utreda mord men utan prestige att arbeta med t ex utredningar om våldtäkt. Jag känner igen det - vägen till karriär går inte via relationsvåld utan via grova våldsbrott. Kopplingen till våldsunderhållningen är intressant. Det är spännande och underhållande med mord och andra grova våldsbrott. Ska vi behöva invänta fredagsunderhållning där man örfilar barn och drar dem i håret innan den typen av brottslighet tas på allvar??