12 februari 2014

För mig är en häst en partner

Det blev en riktigt dålig dag i stallet. Jag åkte ut i väldigt god tid för att kunna ägna "min" häst Boran ordentligt med omsorg. Jag ägnade lång tid åt att rykta honom, kratsa hans hovar och prata med honom. Plötsligt visade det sig att någon annan skulle ha honom och inte jag, jag hade missat att läsa på listan. Nu var det ont om tid. Jag fick göra i ordning ännu en häst, Imre, en häst jag aldrig träffat förut (se fotot). Det blev inte mycket tid att bekanta sig med varandra utan jag fick direkt börja rykta mm. Imre gillade inte precis att jag kratsade hans högra framhov utan sparkade med benet så att jag fick be om hjälp. Väl inne i ridhuset hittade jag aldrig balansen. Visade sig sedan att Imres stigbyglar var lite mer slitna än Borans och då fungerade inte mina trädgårdsskor särskilt bra. Efter en stund bestämde jag mig för att inte rida mer, kände att jag inte fick till balansen eller känslan, men övertalades att försöka lite till.

Tyvärr blev det inte så bra. Ett par varv senare trillade jag av hästen. Jag slog mig faktiskt inte så illa, har ju lärt mig falla både från cykel och skidor, men fallet var helt annorlunda. Dels krampade mina vader fullständigt under fallet, dels blev jag väldigt gråtmild efteråt och tappade verkligen lusten för ridning. Trillade av en häst även som liten men den gången fastnade jag med benet, det gjorde jag inte nu när det sitter gummiband längst ut på stigbyglarna. Men det var samma gråt i halsen och tårar i ögonen som då, när jag var ca 9-10 år. Kanske är det höjden som gör det värre än att falla av en cykel? Jag avbröt lektionen och åkte hem. Har ännu inte bestämt mig för om jag vill fortsätta rida, vill ju absolut inte skada mig före Halvvasan. Har nu duschat mig varm, smort in mig med Hot & Cold och hällt upp ett stort glas vin. Funderar. För mig är en häst en partner, inget redskap. Om jag ska kunna prestera riktigt bra, i det här fallet delta i en hopptävling, så vill jag lära känna min partner och agera i samförstånd. Jag fotograferade Imre innan jag åkte hem, någon sa att han såg ut som om han skämdes, men det var ju faktiskt mitt och inte hans fel. En sak vet jag - om jag ska fortsätta träna så måste det vara med Boran, annars får det vara.